Minna - musikberoende, fotograferande gymnast

Jag fick just ett mejl. Det va en dikt, och det stod att den va sann, men man vet ju aldrig. Fast sånt här händer ju faktiskt i verkliga livet, tyvärr!   Läs den !

Mitt namn är Chris, jag är 3 år

Mina ögon är svullna, jag kan inte se.

Jag måste vara dum, jag måste vara dålig.

Vad kunde annars göra min far så arg?


Jag önskar jag vore bättre,

jag önskar att jag inte vore så ful.

Då kanske min mor

fortfarande ville ha mig.


Jag kan inte göra något rätt,

jag kan inte alls prata.


Annars är jag inlåst,

hela dagen.


När jag vaknar är jag ensam,

huset är mörkt.

Mina föräldrar är inte hemma.


När min mor kommer hem

försöker jag vara snäll.

Då får jag kanske bara en

smäll i kväll.


Jag hörde precis en bil.

Min far är tillbaka från

Charlies Bar.


Jag hör honom svära.

Jag hör mitt namn.


Jag trycker mig mot väggen.

Jag försöker gömma mig från

hans onda ögon.


Jag är så rädd.

Jag börjar gråta.


Han hittar mig gråtande,

han kallar mig fula namn.

Han säger att det är mitt fel

att han plågas på jobbet.


Han slår mig

och skriker på mig.


Jag kan smita till slut,

och springer mot dörren.


Han har redan låst den,

och jag börjar storgråta.


Han tar tag i mig och slänger

mig mot den hårda väggen.


Jag faller till golvet

med mina ben som nästan är brutna,

och min far fortsätter kalla mig fula namn.


Jag skriker 'Förlåt'

men det är försent.


Hans ansikte förvrids till

okänslighet.


Värken. Smärtan.

Igen och igen.


Åh snälla Gud, förlåt mig.

Snälla låt det ta slut.


När han äntligen slutar

och går mot dörren

ligger jag där känslolös.

Gråtande på golvet.


Jag heter Chris.

Jag är 3 år.



I natt mördade min far mig.